Orkidéer är troligen den växtfamilj som väcker flest förväntningar och störst nyfikenhet hos oss. Endast benämningen orkidé kan få vilken novis som helst att reagera, och den mest oansenliga art att växa i betraktarens ögon. Som om det vore något magiskt med dem. Faktum är att orkidéernas äldre, mer folkliga namn, skvallrar om att de också haft en djup förankring i folktro, folkmedicin, magi och religion.
Öland är en träffsäker plats för orkidéjakt. 35 av Sveriges totalt 44 arter finns att hitta här. De flesta slåss om betraktarens uppmärksamhet under sin blomning, den ena vackrare än den andra. Men det gäller att vara rask i benen om man har orkidé i blick. Blomningen är ofta kort och varar ibland bara någon vecka, som hos den populära guckuskon.
Om Adam och Eva är den vanligaste, är guckuskon den mest sägenomspunna, den som ”alla” vill se. Det menar Thorsten Jansson, som nyligen kom ut med sin personliga hyllning till dessa växter i bokform; Möten med Ölands orkidéer. Thorsten är väl hemmastadd i de öländska orkidéernas värld, liksom en väl anlitad guide och krönikör. Orkidéintresset har vuxit fram med tiden, menar han. Som om det är oundvikligt att förtrollas av dessa växter.
Thorsten berättar varför Öland är så tacksamt ur orkidésynpunkt. Främst handlar det om den kalkhaltiga berggrunden, men också om den stora variationen i landskapet. Vissa arter trivs på det torra alvaret, andra i lövskogar, somliga i barrskog, ytterligare några på öländska kärr och torrängar. Adam & Eva trivs exempelvis på de sistnämnda, där de under tidig vår suger ur det sista vattnet för att kunna behaga oss med sin färgprakt tidigt om våren.
Våren är den tidpunkt som de allra flesta av oss förknippar med orkidéer och tack vare Ölands varma klimat tittar de upp extra tidigt här. Första veckan i maj är inget ovanligt, åtminstone inte på södra ön. Men orkidésäsongen är betydligt längre än så. Den största artrikedomen påträffas i juni, då ett tjugotal arter blommar mer eller mindre samtidigt, och säsongen når sedan sin kulmen i augusti, när den praktfulla skogsknipproten blommar ut i hela sin ståtliga längd på uppemot en meter i lövskogarnas halvskugga. Under sensommaren kan man med lite tur också hitta knäroten; en nätt liten sak med vita små blommor på ax. Då letar man istället tålmodigt i tallskog och gamla tallplanteringar.
Fridlysta
Även Linné lät sig fascineras på sin Ölandsresa 1741, och idag vet vi att också insekterna attraheras av orkidéerna på de märkligaste sätt. Men trots att de har ett krångligt fortplantningssystem och flera häpnadsväckande sätt att lura till sig bin och insekter på för sin pollinerings skull, hotas många orkidéer idag av utrotning, såväl på Öland som i övriga Sverige och Europa. Nu är samtliga arter fridlysta på Öland, men det är en klen tröst när deras växtplatser i extrema fall lockar så många besökare att rotsystemet trampas sönder. Det har också hänt att markägare medvetet förstört en växtplats för att slippa nyfikna besökare.
Orkidéer är oerhört kräsna växter som kräver särskilda jordförhållanden och ofta måste samarbeta med jordlevande svampar för att klara sig. Att gräva upp orkidéer i hopp om att få dem att blomma i sin egen trädgård är med andra ord ett onödigt besvär. Ett annat hot mot Orchidaceae är att landskapet växer igen, eftersom markerna inte längre brukas eller betas.
Finns det då några knep att ta till för att känna igen en orkidé? Visst finns det kännetecken, som exempelvis blommans uppbyggnad eller deras specifika pollineringssystem, men ett enkelt svar har frågan inte. Ett tips kan vara att söka efter så kallade signalarter, som majviva och tätört. Där de växer påträffas ofta orkidéer inom en vecka eller två.
TEXT: KRISTINA BERGMAN FOTO: SEPPO EKELUND, ANDERS JOHANSSON, JEANETTE EDSTRÖM
