Text och foto: Staffan Söderlund, författare av ”Öland och Blå jungfrun – vandringsturer och utflykter”
Den mytomspunna och säregna ön reser sig 86 meter över havsytan och skapar en blå siluett på håll. Men när man kliver iland möts man av mjukslipad röd granit och lågvuxen grön ekskog. Blå Jungfrun har en stark karaktär och stimulerar till upptäcktsfärd bland jättegrytor, knotiga träd och naturliga stensliperier.
Skepparen Thomas Palmquist hälsar oss välkomna ombord på båten M/S Solkust i Byxelkrok. Vi sitter uppe på däck och vädret är perfekt med flödande sol och svag medvind. Efter en timmes båtfärd känns det äventyrligt att sakta närma sig Blå Jungfrun som Linné kallade den ”hiskeligaste av alla platser”. Han kanske hade påverkats av det gamla skrocket från 1400-talet då man trodde att ön var Blåkulla. Vi får väl se upp för häxor när vi kliver iland!
Labyrint och vildvuxen skog
Beroende på väder och vind kan angöringsplatsen på Blå Jungfrun variera. Vår skeppare väljer Nedre västra stenbrottet i söder där det är mest lä för vinden. Här möts vi av parkvakten som berättar om ön och ger tips om fåglar och växter.
Vi får höra att man bröt den vackra graniten under ett par perioder i början av 1900-talet innan Torsten Kreuger köpte ön 1925 och donerade den till staten. Blå Jungfrun blev därefter nationalpark 1926.
Vi vill hinna med så mycket som möjligt och vi vandrar längs alla stigar från söder till norr. Hundra meter upp från stranden ligger Labyrinten som beskrevs av Linné när han besökte ön i juni 1741: ”Här sågs inga tecken efter människor utom endast en trojeborg lagd av små lösa stenar ovanpå en klippa”.
Från Labyrinten fortsätter vi mot Sydöstskogen längs den välmarkerade stigen. Här går vandringen i en vildvuxen ädel-lövskog med gamla låga ekar och enstaka lind och lönn. Suget efter en kopp kaffe gör att vi viker av till en vacker klapperstrand nedanför Vaktstugan. Här njuter vi av matsäcken och fåglarna som sveper förbi öns sydöstra udde.
Brant upp till storslagen vy
Vi återvänder till stigen som leder upp mot toppen av Blå Jungfrun och kliver över stenblock och trädrötter. I den frodiga skogen växer liljekonvalj och getrams med vita blommor men ju högre upp vi kommer desto kargare blir det. Jag får plötsligt en puff i ryggen av Marie.
– Havsörn, viskar hon och pekar till höger upp mot toppen av en tall.
Där sitter en spräcklig ungfågel och kikar orädd ner på oss. Ett par havsörnar har haft en lyckad häckning på ön och här sitter resultatet.
Det går brant uppför till Kyrkan, en mindre grotta i berget och vi fortsätter förbi några respektingivande stenblock som ser ut att kunna tippa över när som helst. Vid Jungfrukammaren har man borrat in stegar i berget som gör det lättare att ta sig upp på klipphyllan. Här möts vi av en vidunderlig utsikt mot söder där M/S Solkust ligger stilla på det glittrande blå havet.
Slipad sten med mjuka former
Från toppen av ön bjuds man på nya vyer mot väster och norr. Rundturen fortsätter längs en härlig sträcka i utförsbacke ner till Lervik. Flacka berghällar och den låga siluetten av Öland i fjärran inspirerar vandraren. Lite längre ner får vi hjälp av ledstänger över den röda rapakivigraniten, ett finskt namn som betyder ”rutten sten” och syftar på att berget är lättvittrat.
Från Lervik bär det uppför en kort sträcka över Norra Sikhamnsskogen och sedan ner mot Sikhamnsgrytan – en djup klyftgång som slipats fram av virvlande stenar och vatten under århundraden. Kängorna åker av och vi strosar runt barfota på klipporna och njuter av de vackra formerna.
Vandringsleden fortsätter förbi den sex meter höga Västra fyren från 1953. Lite längre fram går vi ner till Stora jättegrytan och förundras av naturens skaparkraft.
Färden går över de sydvästra strandhällarna där ljungen växer i klippskrevorna och den låga ekskogen skapar ett grönt draperi upp mot toppen. Vi avslutar rundturen på en magisk strand som kallas för Stensliperiet. Stenar i alla möjliga färger har slipats runda och sköna. Handen smeker den solvarma graniten som är miljontals år gammal men vi lämnar stenarna där de ligger – värmen stannar kvar som ett skönt kroppsminne.
Nu återstår bara en kort sträcka över Brygghällmarken innan vi kommer fram till Labyrinten och strandklippan där M/S Solkust väntar på oss inför återfärden till Byxelkrok.
